Det är som jag får någon slags spärr i hjärnan så fort jag sätter mig ner för att skriva. Som att all kapacitet som finns där inne, väljer att ge upp. Orden som jag så noga dikterat i mitt huvud under dagen, liksom försvinner så fort det blåa ljuset från skärmen lyser upp. Med papper och penna är visan densamma. Jag finner inga ord. Ingen inspiration. Det är som att hela hjärnan har dött och lämnat ett stort trött stycke kropp efter sig.
Det har varit någonting med mig på senaste. Jag har inte mått sådär jättebra, i ärlighetens namn. Kanske inte heller så värst dåligt, men. När vi befann oss på den allra vackraste platsen i Hardangervidda var det som om klumpen i magen bara växte och tårarna bara ville spruta. Tillslut gjorde dem det också. Bägaren rann över och när glaset återigen var halvtomt så kändes varenda tår som en bagatell. Vad är det egentligen med mig, mitt i det fantastiska liv jag egentligen har?
Jag kollar igenom bilder från tidigare perioder i livet och inser att jag knappt vågat visa mig framför kameran på senaste tiden. En stor våg av dåligt självförtroende har tydligen vällt över mig. Dränkt mig, någonstans i mörkare vatten. Jag försöker vara nöjd den jag är, men det är inte alltid så lätt. Inte när man alltid är trött, alltid på språng, alltid där att ta hand om någon annan. Jag klagar egentligen inte, men någonstans på vägen har jag nog glömt bort att ta hand om mig själv. Rå om mina splittrade tankar och bara få vara... Sofia.
Att lämna vår sommarvandring i Norge kändes ännu värre. Jag var inte färdig. Inte redo att åka därifrån. Trots mitt lilla "breakdown", så kändes mitt "building-up" allt starkare och när resekassan började sina, så ville jag bara klamra mig fast vid närmsta träd, växa fast där och stanna för alltid. Det kändes som om naturen var helande. Vi var på den vackraste platsen i världen och hade det hur bra som helst och hade jag bara fått vara kvar lite, lite längre så kanske jag hade funnit vad jag sökte precis där mellan bergstopparna. Kanske hade jag funnit mig själv.
Jag vill inget hellre än att skriva. Om det så är på en blogg som ytterst få personer i världen faktiskt läser, så får det vara okej. Jag bara hoppas jag har möjlighet att finna och reda ut mig själv mitt emellan vardagens alla bestyr, så kanske orden kommer springande därefter...
