adventuremama

Någonstans på vägen insåg jag, att mitt liv inte vore komplett, utan naturen runt hörnet. Att flytta in i en gammal folkabuss från 87 under årets varmare månader, kändes därför snarare som en vinst av upplevelser än en förlust av utrymme.

Mitt namn är Sofia. Jag är en tjugofem år gammal världsresenär, hobbyfotograf/skribent och mamma, som fullständigt älskar natur, vandring och det enkla i livet.

Det här är bloggen om den naturälskande familjen. Jag är mamman som vägrade överge det äventyrliga livet för vardagens bestyr. Tillsammans med familjen, hand i hand, tar vi oss över hela världen. Vanlife, fjällvandring, eller en och annan stadsvisit. Fantastiska vyer, miljötänk och misstänksamma matställen. Sist men inte minst, ofantligt mycket med kärlek.

kontakt: lodensofia@gmail.com

Blogg

Där Smålands skogar alltid är samma

2018-09-21 09:53

Nu är det över en vecka sedan vi flyttade till Jönköping. En vecka och en dag sedan, för att vara exakt.

Det har varit stressigt, rörigt, oroväckande och helt fantastiskt. Mest helt fantastiskt. Jag älskar friheten av att stå på egna ben. Det känns nästan som om det är första gången, någonsin. Det var i alla fall väldigt längesedan sist.

Inskolningen för Sigrid har börjat och det är jag som är föräldern som mentalt ska stötta på plats. Det är som en bergochdalbana, hela grejen. Ena stunden trivs hon, är kavat och tar för sig. Andra stunden har hon fullständig panik över att jag sitter två meter bort och observerar. Jag försöker vara lugn, prata peppande och försäkra henne om att det är kul att leka med kompisarna och att fröknarna är snälla. Och att jag alltid finns om hon behöver mig. Men det skär i hjärtat något så in i h-lvete och ibland dyker tankarna upp om det var rätt beslut att lämna Älgens Förskola trots allt. Det kommer aldrig finnas en förskola som Älgen. Hur bra jag än vet att detta också kommer att bli.

Lägenheten är ett virrvarr av ouppackade flyttlådor, kläder som en inte orkar att hänga upp och målarfärg som bara halvt är på plats. På helgerna velar vi starkt över att bara överge allt och åka ut med bussen - det vi mest av allt längtar efter, eller försöka ta tag i den kaosartade lokalen som så småningom ska börja kännas som ett hem. Vårt hem.

Förra helgen blev en kombination av de båda valen. Vi åkte ut med bussen i skogen, åt lunch och fick klar och frisk höstluft i våra lungor. Jag fick en fästing, vi plockade kantareller och bär i mängder och jag kände mig otroligt tacksam över Smålands vackra skogar. Dem är trots allt desamma, vilken livssituation man än befinner sig i.

Tillsvidare

2018-09-12 20:13

Jag är tillbaka. Tror jag. Hur vet man det? Jag har ju sagt det tusen gånger förut. Att jag är tillbaka. Att jag ska börja skriva.

Jag ger er ett tillsvidare på min återuppståndelse till bloggvärlden. Vi får se hur länge den kan vara, men jag hoppas på länge. Jag har saknat orden, berättelserna och det fina med att kunna blicka tillbaka till vad man en gång har skrivit. En slags ”existerande men ändå inte existerande dagbok”, till för mig, men öppen för alla. Jag hoppas att jag är tillbaka i ordens vackra värld för gott.

Faktum är att jag har så mycket att berätta.
Sommaren började tungt för mig, då en intensiv höst, vinter och vår av studier avslutades, första året av studier, och jag var tröttare än någonsin. I samma sväng var en flytt från Ljungby givet (så som det egentligen har varit de senaste två åren) och det var många praktiska ting som skulle klaffa, före vi äntligen skulle ge oss av på vårt efterlängtade äventyr. Bussen skulle först och främst bli färdig, vi skulle fixa jobb, bostad och förskoleplats i nya staden och samtidigt ha tid att packa ihop oss inför resan som väntade. Det var mycket på en och samma gång helt enkelt, men härligt nog så löste sig allting, precis exakt samtidigt. Bussen blev klar, Olle fick ett nytt jobb, vi fick svar JA från förskolan vi önskat och vi hittade en lägenhet som dessutom var väldigt charmig. Allting ordnade sig till det bättre och helt plötsligt var livet lite för bra för att vara sant. Inte nog med det, så var det sommartider, värmebölja och dags att resa norrut med vår älskade buss. Så norrut åkte vi. Och norrut förblev vår sommar spenderad.

Jag skrev inte mycket under resans gång, ärligt talat knappt något alls. Alla minnen finns dock kvar och små historier, vykort och glimtar av det fria liv vi faktiskt levde är påväg. Jag är som sagt tillbaka i skrivandets ljuvliga värld. Jag är tillbaka.

Tillsvidare...

Hårt slit och brist på familjeliv

2018-06-12 19:12

Och så efter månader av sena kvällar, hårt arbete och brist på familjeliv är äntligen Olle hemma igen och med sig har han projektet han så länge har arbetat med, projektet vi så länge har drömt om. Bussen. Mitt i trädgården står den, och runt i kring finns en röra som liknar ett enda stort bombnedslag av verktyg och material som snart ska vara på plats. Den röda lacken lyser klarare än någonsin och aldrig har längtan efter att packa in alla nödvändiga ting, kura ihop sig i framsätet och brumma iväg känts så lockande. Snart så är det dags.

Äventyret är i tankarna planerat sedan länge. Vår lilla familj ska resa norr, upp genom Sverige och över till Norge. Vi ska fjällvandra, leva minimalistiskt och bara njuta av naturen och det kommande vanlivet som vi så länge länge har drömt om. Det finns inget annat än stora fjärilar i magen. Tänk att man kan bli så fullständigt förälskad i en gammal röd liten buss,

Sigrid är också förälskad i Bussen. Varje morgon berättar hon att hon vill gå ut i Bussen och när vi väl är i den, kan hon leka, utforska och sitta i den flera timmar i sträck. Det känns redan nu som en stor del av hennes liv och jag undrar om hon kanske har några minnesbilder från förra årets roadtrip. Troligtvis har hon inte det och kanske kommer hon inte heller att minnas det här årets resa.. Vi kommer däremot att minnas. Kanske kommer detaljerna suddas ut längs med årens gång, men det viktigaste kommer förbli. Vi kommer minnas är hur allt slit med sena kvällar och hårt arbete var värt det. Hur det där gamla buss-skrället från -87 gjorde vårt barn till det lyckligaste sommaren -18.

Den 8 Juli bär det av. Jag längtar bokstavligen talat ihjäl mig.