Jag är tillbaka. Tror jag. Hur vet man det? Jag har ju sagt det tusen gånger förut. Att jag är tillbaka. Att jag ska börja skriva.
Jag ger er ett tillsvidare på min återuppståndelse till bloggvärlden. Vi får se hur länge den kan vara, men jag hoppas på länge. Jag har saknat orden, berättelserna och det fina med att kunna blicka tillbaka till vad man en gång har skrivit. En slags ”existerande men ändå inte existerande dagbok”, till för mig, men öppen för alla. Jag hoppas att jag är tillbaka i ordens vackra värld för gott.
Faktum är att jag har så mycket att berätta.
Sommaren började tungt för mig, då en intensiv höst, vinter och vår av studier avslutades, första året av studier, och jag var tröttare än någonsin. I samma sväng var en flytt från Ljungby givet (så som det egentligen har varit de senaste två åren) och det var många praktiska ting som skulle klaffa, före vi äntligen skulle ge oss av på vårt efterlängtade äventyr. Bussen skulle först och främst bli färdig, vi skulle fixa jobb, bostad och förskoleplats i nya staden och samtidigt ha tid att packa ihop oss inför resan som väntade. Det var mycket på en och samma gång helt enkelt, men härligt nog så löste sig allting, precis exakt samtidigt. Bussen blev klar, Olle fick ett nytt jobb, vi fick svar JA från förskolan vi önskat och vi hittade en lägenhet som dessutom var väldigt charmig. Allting ordnade sig till det bättre och helt plötsligt var livet lite för bra för att vara sant. Inte nog med det, så var det sommartider, värmebölja och dags att resa norrut med vår älskade buss. Så norrut åkte vi. Och norrut förblev vår sommar spenderad.
Jag skrev inte mycket under resans gång, ärligt talat knappt något alls. Alla minnen finns dock kvar och små historier, vykort och glimtar av det fria liv vi faktiskt levde är påväg. Jag är som sagt tillbaka i skrivandets ljuvliga värld. Jag är tillbaka.
Tillsvidare...