Med ljuv musik från The Tallest Man on Earth och regnet smattrande utanför mitt fönster. En lugn bebis som tar en förmiddagslur i vagnen. En själ som inte är något annat än harmonisk och äventyrslysten. 37 dagar kvar till Irland. En knapp månad kvar till äventyr.
Jag skrev någon gång föregående vecka, att jag skulle ta med Sigrid ut på tur varje dag, vare sig ur eller skur, men då den här lilla damen har fått tandsprickning, så struntade jag i det. Hon var ovanligt gnällig, trött och klängig. Vägrade sova på nätterna och ville helst vara nära på dagarna. Därför ville jag inte sätta henne i stolen, mot hennes vilja. Jag vill att hon ska se vandring som något fantastiskt och inte påtvingat. Jag vill inte att hon redan från start ska ha dåliga upplevelser från sin bärstol. Därför valde jag att vänta, tills de där envisa tänderna valt att titta fram, tills hennes humör vänt till det bättre. Vi fick vänta fram till Söndag före vi kunde klä på oss vandringsuniformen och ge oss av. En kort vandring, men en glad dotter. Det går framåt. Sakta men säkert. Ut på tur, aldrig sur.
Lärdom: Alltid anpassa situationen efter barnet/barnen och inte barnet efter situationen. Ni är ett team. Hela familjen.